LA FOI GRASSE

En gång om året ordar Hufan kalas åt alla barn och barnbarn plus några till. Åt Hufaniterna alltså. Och som han bjuder: Kräftor, frågesporter och en hamburgargrill!

Och så en pilkastningstävling där man skall träffa ballongerna (som rör sig med vinden). Träffar man vinner man den pryl ballongen är fäst vid. Till exempel en pruttdyna. Eller tatueringar föreställande insekter eller ärr.

Klart värt att kasta.

Organisatören.

Vansinniga mängder kräftor.

Jag har alltid varit mer “måttlig” i mitt kräftätande - har aldrig helt förstått grejen, men sakteligen börjar insikten landa. Dessa var alldeles perfekta, med klor som fyllde en fjärdedels brödskiva. Klor dubbelt större än en citronklyfta. Galet gott. 

Nästan alla gick åt. Tur att några blev över så mamma och jag fick frossa dagen efter också.

Minstingarna och Chili fick rota fram lego och leksaker. Och Sasha hittade en klänning.

——————-

Trafitional August celebration with Hufan’s family and insane amounts of crayfish. 

Omkring lunchtid kändes som en bra stund att vandra in på centrumtrakternas innergårdar för att inmundiga sallad & islatte på Espresso Edges sommarterass (följ Café - Inner yard skyltarna som syns på Sofiagatan). På terassen finns ett stort lummigt träd som ger extra stämning. Min favoritterass, överlägset!

Sen var det dags att ty sig till metro-buss-båt kombinationen och dra mot ön. Hallon och björnbär är bäst. Passlig balans syra och sötma. För att inte tala om konsistensen!

Mot kvällen började matfesten! Jag blev vansinnigt bortskämd, ovan ett paket med olika sorters sjögräs (marinerade), avokado och en ack så syndig liten bit gulfenad tonfisk.

Nästa rätt bestod av kräftor.

Stor klo och rostat bröd.

Vissa skal var av det hårdare slaget.

Den tredje rätten bestod av gyozas med lammfyllning. Gjorde en annan sort också med räkor, nomnom. Snäll familj som orkat satsa så, nu känns det helt okej att än en gång vara ett åt äldre.

—————-

Birthday celebrations continued throughout the day!

I never thought I was actually going to miss eating crayfish during my time in Geneva, but suddenly I found myself craving for them anyway.

I still can’ t eat more than seven of them. Not that there’s much to eat, just because my tastebuds get to some point of saturation when it comes to crayfish after having had more than five of them.

Home-made bread works as the toast that is filled up with butter and crayfish tails.

And some heads of dill, mainly for decoration.