Igår drack jag ett riktigt äckligt rödvin som smakade unken banan. Rosiére hette det (hittas här) och hade en passligt kitschig metalliskt skimrande ros på etiketten. Överlag brukar Alkoförsäljarna vara otroligt kunniga, men att de hade rekommenderat denna går över mitt förstånd.
Efter att ha analyserat texten på etiketten (som lovordade drycken som både romantisk och elegant) och inte hittat några som helst bananreferenser i beskrivningarna började vi fundera på det här med eleganta smaker. För en sak var vi överens om - bananen är minsann ingen elegant frukt, och har ingen elegant smak heller. Vi började gå igenom frukterna och kategorisera dem, i hopp om att hitta någon kandidat vi alla uppfattade som “elegant” (och vilka kategorier sen, usch!). Äpplen kunde klassas som rustikt lantliga. Vattenmelon står för det fräscha. Hallon kom vi fram till att är rätt elegant, men det är förstås ingen frukt. Incabär/kapkrusbär (suom. ananaskirsikka) var allt för dekorativ, mera nyrik och någonslags representant av överflöd. Inte alltså elegant i sig själv, den heller. Carambolan är frukternas yuppie, riktig 80-tals grej. Slutligen kom vi till päronet. Kanske kunde det vara en kandidat?
Och denna diskussion upptog omkring en timme runt middagsbordet. Tur att man hunnit ge sig på gubbklubbar, konstiga politiker och Guggenheim redan innan. Förundrades över hur vissa politiker är så sabla sega, och hur de oberoende av sina tiotals (!) tabbar fortfarande sitter kvar (Väyrynen, Kanerva). Vi hade nästan alla t.ex. halvt hunnit glömma bort att Kanerva faktiskt varit Finlands utrikesminister, hur sjukt är inte det (både glömmandet och att han faktiskt haft den positionen)? Jäätteenmäki bär fortfarande på skammen efter Irakgate för snart tio år sedan. I Finland verkar vi älska våra smått miserabla och stollar till ledare, så länge de är män.
Men nu, dags att själva maten. Enmassa fina gröna grönsaker. För tillfället suktar jag efter allt grönt förutom isbergssallad. I matkorgen ramlar det ner en och annan vårkål, en sparrisbunt, mangold, zucchini. Och så denna gång även en vårbiff.

STEAK WITH ASPARGUS, AVOCADO, RADICCHIO AND ZUCCHINI (serves 2)
2 steaks
1 avocado
1 zucchini, sliced
1 small bunch aspargus
1 head radicchio
3 garlic cloves, crushed
olive oil
herbs de provence
butter
salt & pepper
3 tbsp balsamic vinegar or red wine
- Heat the oven to 200C. Place the zucchini in an ovenproof dish. Mix the crushed garlic with some olive oil and the dried herbs (feel free to use fresh ones). Drizzle the mixture over the zucchini. Bake in the oven for approximately 30 minutes.
- Fill a large saucepan with water. Add salt and bring to a boil. Cook the radicchio for 7-10 minutes, depending on size. Set aside, don’t pour the water down the drain - you want to use it for the asparagus.
- Meanwhile, prepare the asparagus by trimming off the wood-like ends. Cook them for 5-7 minutes, depending on size.
- While the asparagus is cooking, melt some butter in a skillet. Fry the steak for 2 minutes on each side. Taste with salt and pepper.
- Remove the steaks and deglaze the pan by adding some red wine or balsamic vinegar to the pan (which should still be hothothot). You want to get up all the brown bits that are stuck to the pan (unless burnt, of course). This takes a minute or two.
- Quarter the radicchio and place a few pieces on each plate. Arrange the steaks on top of the radicchio. Pour the fond you just made by deglazing the pan over the steak. Serve with the asparagus (with melted butter and salt), zucchini and half an avocado each (with a bit of olive oil and fleur de sel).
———————————-
Trying to figure out which fruit is the most elegant in the world (and other nonsense).